Ett gott samspel

Jag har en bekännelse; alldeles för ofta lägger jag märke till spädbarn ute på stan för att de gråter eller verkar otillfredsställda och deras föräldrar fullkomligt ignorerar detta. Det gör mig arg och får mig att må dåligt, men jag brukar inte säga något.

Idag var ett underbart undantag på bussen till jobbet. Bredvid mig var en vagn med en 11 veckors klarvaken, aktiv och uppmärksam bebis, med sin mamma på huk bredvid, sin hand på flickan och ansiktet nära. Deras turtagning och hur mamman svarade på flickans kontaktsökande och pauser var så klockrent och intrimmat, lyhört och vackert.

Vet ni, mamman plockade en stund upp sin mobil och skrev ett sms, eller rättare sagt hon skrev ett halvt sms och jag såg hur barnet reagerade på mammans känslomässiga frånvaro. Flickans ansikte såg förbrylat ut och hon började snart viftamer med armarna och mamman såg hennes signaler tog en paus och bemötte dottern. Sedan skrev hon snabbt klart sitt sms och var sedan åter med i samspelet.

Jag tror att jag inte trampade någon på tårna när jag sa till mamman att deras samspel var så fantastiskt fint. Hon sa att ja hennes dotter var väldigt med och närvarande. Jag sa att jag  trodde att hon var med och närvarande och att dottern var fantastisk söt. Jag är fortfarande varm i hjärtat efter mötet!

Advertisements

Lycka som nybliven mamma – utlovas?

Jag har funderat ett tag. Jag har flera bekanta som alldeles snart ska få barn. Någon sitt första och någon sitt andra. Andragångsmamma  är rätt cool. Hon hade en bra förlossning senast och hade en helt normal spädbarnstid med sin första. Vilket självklart betyder en ofantlig omställning, dåligt med sömn och ett par månader då amningen tog all tid och bebisen inte ville vara någon annanstans än i en vuxens famn. Men hon kände lycka över bebisen.

Förstagångsmamman, hon vet ju inte vad som väntar, men är förhoppningsfull och påläst. Och nog talar sannolikheterna för att även hon får en normalt hanterbar spädbarnsperiod. Jobbig och skulle jag säga helt omöjlig att föreställa sig innan man sett det på riktigt nära håll. Upplevelsen att ta hand om ett spädbarn som behöver en så oerhört mycket har jag hittills inte läst någon bok som kunnat förbereda en på. Det är heller inget jag bara upplevt själv, utan det är något jag hört genom gråten och tröttheten i många, många hjälpmammesamtal. De som egentligen inte handlat om amning, utan om mammablivande och ibland pappablivande. De som haft som mest central fråga “Ska det vara så här (hela tiden, i 18 år typ…)?”. De första veckorna med ens första bebis är troligen de längsta, till och med oändligaste, veckorna i ens liv. I alla fall bland de veckor man minns.

Men det jag kanske tänker mest är att förstföderskan utlovas en “Härlig, underbarn tid”. Det är ju givetvis något att önska varje blivande mamma, men för en ganska stor andel (8-15%) mammor (och pappor) ändå, så är den första tiden inte alls härlig och inte ens på 1000 mil när underbar, utan tung och svart. Det kan till och med vara så att det tar flera månader innan de kan älska barnet. Eller så älskar det barnet, men mår ändå så vansinnigt dåligt. En förlossningsdepression.

Så det är faktiskt inte så självklart att en härlig tid väntar. Det är heller inte säkert att de nya föräldrarna är lyckliga. Frågar man “Hur mår du?” med tillräckligt ärlighet, så att den nya föräldern hör att den får berätta på riktigt, så kan man få ett djupt olyckligt svar. Man kan alltid säga till en nybliven mamma eller pappa att man tycker att deras bebis är söt, ser frisk och frodig ut och verkar vara en unge av en härlig sort. Men man ska akta sig för att skriva nyblivna föräldrar på näsan angående hur de känner.

De jag känner som gått igenom förlossningsdepressioner, någon till och med varje gång hon fått barn och hon har fler än två, de kommer ut på andra sidan, ibland med hjälp av nära och kära och ibland med mer professionell hjälp, och de älskar sina ungar lika djupt som någon annan.

Så, alla ni blivande mammor: Jag önskar er en stärkande förlossningsupplevelse och en lycklig första tid med bebisen, men känns allt skit när du väl är där, så minns att det är vanligt, att du är en bra mamma och se till att få stöd!

Skolan – bevaka dit barns behov

Mycket jag skrivit har handlat om mindre barn, men föräldraskapet fortsätter ju och även om den fysiska närheten inte är så total, så är en närvarande förälder så otroligt viktig.

Jag tror att i stort sett alla barn stöter på tillfällen då skolan känns tung. Den enda chansen att fånga upp det i tid är att vara nära, lyssna och tro på barnets ledsenhet en tidig måndagsmorgon. Det är inte säkert att det räcker, men det ger en en chans.

I min familj spökar dyslexin. Jag är dyslektiker (men har skrivklåda ändå 🙂 )och ett av barnen har och i släktleden före mig finns det också. Bakåt var det kärvt och en dyslektiker blev lätt dumförklarad. Den som klarade sig bra gjorde det för att en mamma, eller någon annan, tog sig tid att läsa alla läxor högt. När jag var liten blev man inte dumförklarad, men stödåtgärderna var klumpiga och okunniga. De hade väldigt lite att göra med vad dyslexi är. Det behövdes fortfarande någon vuxen som tragglade läsning och stavning vid sidan av. Min tidiga skolgång präglades också av en “det-ordnar-sig-mentalitiet” jag tror att den gjorde min mamma galen, men för mig var det en lisa. Det fanns i skiftet mellan 70- och 80-tal en kravlöshet i den tidiga skolgången. För mig gjorde den skolan uthärdlig. Jag fick vara uselt långsam på att läsa utan att pekas ut. Jag visste det förstås ändå, men dagens hårdare uppföljning är en plåga om man är långsam i starten och det slapp jag.

Nu upplever jag att mitt barn får gott stöd i teorin i alla fall. Det finns daisy-böcker,fantastiska stavningsprogram och en möjlighet att använda dator i skolan. Men läxläsningen funkar inte riktig utan en förälder som läser delar högt och hjälpmedlen får man påminna om och bråka kring.

Vi fick dessutom inget som helst gehör under den tidigaste skolgången. Det gick inte att ha dyslexi och läsa 44 ord på en minut när man gick i tvåan. Nä, läser man 44 ord per minut, så är allt annat bara att man är okoncentrerad och hopplöst dålig på att sitta still. Men i själva verket fanns en tävlingsinstinkt som gjorde att alla krafter uppbådades under en minut. Men testade man lite uthållighet, så havererade läsningen snart. Det tog därför 2,5 år till innan diagnosen kom och viljan att stötta och förstå, kom bara helt kort innan diagnosen. Det var en tung tid och mycket lust försvann ur fenomenet skolgång genom oändligt tjat om att sitta still, inte pilla på saker och att faktiskt vara tvungen att koncentrera sig. Lusten kramades ut extra när ett höstlov, ett jullov, ett sportlov och ett påsklov fick ägnas åt att traggla matte-tal, som egentligen var lätta, men som tog så mycket tid att läsa och skriva svaren på.

Jag tror att föräldrar känner igen detta att behöva bråka kring den hjälp barnen enligt alla regelverk har rätt till. Jag tror att det är i stort sett oberoende av vilket problem ens barn har.

Och för att hjälpa, måste man vara nära nog och man måste samtidigt våga se barnet helt som det är och våga erkänna att det också har en svagare sida, i vårt fall en svårighet kring att läsa och skriva.

Samsovning

Jag gillar verkligen inte att behöva ha en åsikt som går på tvärsen med vad som förordas från Socialstyrelsen. Men vad det gäller samsovning har jag det. Jag kan inte råda någon att samsova rakt av och jag går med på att säga att Socialstyrelsens råd för att undvika plötslig spädbarnsdöd bland annat är att inte sov med spädbarnet i vuxensängen.

Men jag vet att andra länders myndigheter inte dragit samma slutsatser om samsovning grundat på samma studier. Svenska Socialstyrelsen har tidigare varit skeptiska till samsovning och den här studie som kom under 2013 verkar vara den som ligger bakom de hårdare råden. Studien som blev hårt kritiserad från flera håll. Läs gärna Unicefs kommentarer på studien och här en annan väl underbyggd kommentar.

Image

Jag har läst mycket forskning kring just samsovning under det dryga decennium som gått sedan jag först själv hade ett spädbarn, som inte alls var intresserat av att sova i vaggan som styvfarfar snickrat. Då var inställningen från myndigheterna inte avskräckande, men väl omgivningens åsikter.

Jag har nog skrivit det förut; det går att snabbt avgöra om forskaren vill visa att samsovning är ofarligt, eller om den vill visa att det är en potentiell livsfara för barnet. Hur datat har strukturerats skiljer sig nämligen. Vill man visa att samsovning är farligt, så är det nämligen inga problem. För ett litet spädbarn kan en vuxensäng (och än mer omedelbart en soffa), med vuxna, eller ännu värre syskon förvandlas till en potentiell dödsfälla med ganska enkla medel. Om man sover i en soffa, så är vi redan där! Om ett spädbarn sover med ett barn, så är vi där. Sedan kan man sova trångt, låta en vuxen vara ovetande om barnet, ha druckit alkohol, redan något glas vin räcker, ta mediciner som ändrar sömnen, ha ett tjockt täcke, röka, vara extremt utmattad, feberyra, ha springor och glipor för barnet att fastna i, eller ja, som ni ser så kan man få sängen att bli livsfarlig på många sätt.

Vill man visa att samsovning är ofarligt, så utformar man sin studie så att man särar på riskbeteendena och de vuxna som klarar av att navigera runt de saker som gör dem farliga sovpartners för sin bebis. Har men en tillräckligt stor, fast säng, med egentligen inget täcke på bebisen och bara ett lätt på sig själv, är medveten om bebisen när man somnar och inte påverkat sig själv olämpligt på kemisk väg (och ett par andra saker), så är man enligt studierna en alldeles utmärkt sovpartner.

Jag tror att svenska myndigheter är rädda att säga att samsovning är inte ofarligt eller farligt. Det är som resten av livet, förknippat med både glädje, hälsosamma effekter och med risker. Vilka som överväger? Det beror på hur du gör det.

Ska jag vara ännu övertydligare. Det är nyttigt att promenera, vi människor har gjort det sedan tidernas begynnelse (eller snarare sedan vi började gå på två ben). Vi mår bra av att gå. Men om du är onykter, går på olämpliga platser, tex tågspår, mitt på motorvägen eller prompt ska knata upp på Everest, då finns det en risk att ditt promenerande tar livet av dig.

Folktandvården i Skåne – amning eller välling

skåne

Den här sidan ur det rådgivningsmaterial som delas ut till föräldrar i Skåne av folktandvården där, tog jag för lite sedan med mig till ett möte med AMNIS. Vi skrev ett brev till Skånska folktandvården och jag hoppas att de svarar.

Vad reagerar jag på? Det är två saker.

För det första det slentrianmässiga i att säga att amning är dåligt för tänderna. Det finns studier som visar att OM barnet småäter och  inte sköter tandborstningen, så förvärrar lång amning det (eller om det nu är andra faktorer som samspelar). Men det finns också studier som visar på bröstmjölkens skyddande effekter och dessutom är laktos ett socker som kariesbakterierna inte rår på så bra.

För det andra, så undrar jag hur de kan påstå att välling (givet borstade tänder i och för sig) är helt ofarligt för tänderna. Visst är vällingen osockrad, men det består av mjölk och spannmål. Mjölk som innehåller samma sorts laktos som bröstmjölken, kor har också socker i mjölken till sina kalvar. Spannmål som vad jag vet kan ge karies helt utan att ha extra socker tillsatt.

Jag vill inte säga att välling skulle vara så illa att ge ett vällingbarn om natten (Givet att mängderna är rimliga), utan att den här sidan ger en väldigt skev bild, där amning framstår som förfärligt och välling som alldeles utmärkt.

Vill ni läsa mer om amning och tänder så kan jag rekommendera följande:

http://sagogrynet.wordpress.com/2011/12/06/nattamning/

Stressens goda sidor

För att ännu en gång återknyta till stresstemat så vill jag skriva lite kort om stressens goda sidor. De finns givetvis.

På ett privat plan har min familj stressat en hel del den senaste månaden. Jag har i omgångar vistats på sjukhus och varit mycket sjuk och familjens pappa råkade ut för en olycka och var en kortare sväng på sjukhus även han. Detta är ju givetvis mest bara jobbigt, tråkigt och gör familjen skörare, men det skapar också tillfälle till att växa, sträcka på sig och ta ett skutt i sin utveckling, både för vuxna och barn.

Vad som hänt är att mitt större barn börjat ta mer ansvar samtidigt som han givetvis också är ledsen ibland. Han hjälper till med hushållssysslor och har förstått att vi vuxna inte klarar allt själva. Lillan är fortfarande i en fas i livet där hon är centrerad kring sig själv, så hon tar inte så mycket mer ansvar för att hjälpa oss andra, men hon tar väldigt mycket mer ansvar för sig själv och efter att hela sitt liv krånglat kring att klä på sig så gör hon inte det längre.

På ett större plan finns något som kallas post traumatic growth. Det händer inte alltid efter jobbiga händelser, men givet goda förutsättningar, bla grudförutsättningar att hantera stress, men även tex rätt ålder spelar roll.

Att utsättas för stark stress och traumatiska upplevelser i barndomen är inte optimalt, men att som ung vuxen hantera besvärliga situationer tycks ofta ge positiva effekter. Att inte utsättas för några motgångar under den tide kanske tom riskerar att lämna mäniskor sämre rustade för de motgångar som med all säkerhet förr eller senare kommer.

Men grunden för att kunna växa under stress är att stresshanteringen hos personen funkar. Det är viktigt.

Pappors möjlighet att knyta an till det ammade barnet

Det är inte sällan som amning målas ut som en kil som sticks in mellan pappa och barn och gör anknytningen svår för pappan. Jag vill påstå att det är fullkomligt fel. Det säger jag trotts att jag vet att både pappor och mammor ibland använder amningen som argument för att placera barnet hos mamman och nästan enbart hos mamman.

Det som får mig att säga att det ändå är helt fel att amningen hindrar pappan anknytning är Harry Harlows kännda experiment med rhesus apungar. I det experimentet gör det väldigt klart att mjölken och även sugandet är fullkomligt underordnat den mjuk, varm kropp för den unga primatens anknytning. Behavioristerna och även Freud trodde att mjölken och amningen av olika orsaker (belöning för ett beteende eller oral njutning) var det som förstärkte eller låg bakom barnets vilja att vara hos föräldern, men de idéerna smular Harlows experiment helt sönder.

Den som vill knyta an och låta ett litet barn knyta an till sig behöver inga bröst och ingen mjölk. Vad som behöv är en mjuk och varm famn som tillräkligt ofta och länge håller barnet. Det kan pappor göra lika bra om mammor. Men en pappa gör förståss bäst i att lämna barnet till mamman för amning, så att han sedan kan få tillbaka ett nöjt, avslappnat barn berett att ta in upplevelsen av hans famn.

Varför klarar vissa barn stress bättre än andra?

Oilka barn klarar samma stress olika lätt och påverkas olika mycket. Vi vet ju alla att en del barn klarar sig i genim rent horribla förhållanden med hälsa och förstånd i behåll. Vad hjälper ett barn att hantera stress?

I boken Om barn och Stress av Ylva Ellenby nämns fyra strategier som barn (och vuxna) använder för att hantera stress:

  • Undanröja stressfaktorn
  • Vägra låta en situation bli en sressfaktor
  • Ta i tu med stressfaktorn direkt
  • Finna sätt att koppla av och därmed dämpa spänningen som stressen skapar

Jag minns en gång när vi skulle ha “främmande” hemma när jag var barn. Jag gömnde mig under sängen. Det går in under den första punkten. Att hålla för öron och ögon eller gå undan är varianter.

Vid ett prov kan en del barn oroa sig för det. Det stressar många. Men en del tänker mer i stil med “Klar det går bra” och låter sig inte stressas. Denna strategi kräver ett mått av självförtroende och inre stabilitet, som barn först behöver olika grad av stöd för att bygga upp och behålla.

Den tredje handlar om att skapa distans, göra upp en plan och sedan tar itu med det som behöver göras. Pluggar inför ett prov tex. Detta tror jag också är något barnen behöver se exempel på och på så sätt lära sig.

A finna sätt att koppla av är enligt Ylva Ellenby något som barn gör i mycket mindre utsträckning än vuxna gör. Men det handlar förståss om att göra hobbies på sina egna vilkor utan stress.

Det förvånar och skrämmer mig att Ellenberg skriver att barn inte finner sätt att koppla av. Har barns situaltion ändrats så mycket sedan jag var barn själv? Jag gick ut i skogen, det är fortfarande en av de mest avstressande saker jag kan göra, och gjorde aktivt ingenting. Eller så ritade vi. Mina barn nu ritar mycket. I tekniingar kan mycker få utlopp, det är både avslappning och terapi.

Men det finns sätt att hjälpa barn att koppla av och dem återkommer jag till senare.

Hur vi bygger barns självkännsla och självförtroende? Det är väl på sätt och vis det hela min blogg och websida handlar om…

Vad gör man åt stress hos barnen

Jag har ju aldeles kommit av mig vad det gäller mitt bloggande om barn och stress. Ett par inlägg om symptom och faror blev det, men det är dags att skriva något om vad vi kan göra åt det hela också.

För att börja med något helt självklart så är det förståss så att vi bör göra två saker:

    1. Minska mängden stressande saker vi utsätter barnen för

 

  • Öka barnets tolerans mot stress.

 

Ingen av dem är rakt igenom enkla, då vi vuxna ofta sitter rätt hårt fast i vår egen stress och vår stress både är stressade för barnen och minskar vår förmåga att bygga upp de egenskaper barnet behöver för att tåla stressen.

Det allra första vi bör göra är kanske alltså att se över hur vi själva har det och i vilken utsträckning vår egen stress går ut över barnen. Jag tänkte nog stanna vid det idag och ta andra saker som mer dirrekt rör barnen senare.

Vad kan vi göra då? Det viktgaste är nog att innse att barn i alla åldrar tar tid och behöver tid. Den tid de behöver är också tid som vi ger helhjärtat så mycket det går. Tid vi ger motvilligt är inte av samma värde, tid vi signalerar att vi hellre skulle göra något annat är inte avstressande och bidrar inte till barnets självkänsla.

Den bästa beskrivningen jag vet av tid i denna mening är Michael Endes bok Momo – eller kampen om tiden. Jag vill verkligen rekommendera den till alla stressade vuxna, trotts att det är en barnbok. Läs den och tänk efter ordentligt. Hur många timblommor har de gråmännen stulit från just dig?

För en del kommer detta kanske av sig själv. Jag fann det lättare så länge jag ammade. Amningen har ju som en helt fantastisk biverkan, när den fungerar bra, att mamman blir fullpumpad med härligt oxytocin. Ett hormon som har beskrivits som “Lugn och ro hormonet” eller som anknytningshormon. Genialiskt är det i alla fall och kan trolla bort stress på 10 minuter.

Sedan har det för mig krävts en mer medveten strävan att hålla mig ostressad och närvarande. Jag antar att det finns många strategier. För mig är det Yoga och Mindfulness som verkar vara det bästa receptet. Men även tid att göra roliga saker, att pyssla, läsa och vara med vänner. Och förståss att göra roliga saker med barnen.